Idag är min själ tung och skör. I veckan hände det där som inte får hända, igen. Det där man inte pratar högt om, men som många bland oss faktiskt ändå tragiskt får uppleva. Det barn som vi skulle bli föräldrar åt i juli nästa år dog. Det hjärta som vi dagen innan fick se slå, stannade. Och vi blev fråntagna en värdefull dröm. Innan Jonathan upplevde vi det tre gånger och trots att vi nu är världens lyckligaste som har turen att få få vara föräldrar till honom så är sorgen lika tung att bära.

Egentligen skulle jag denna helg sålt på en stor julmarknad som jag räknat ner till sedan i somras, egentligen skulle bloggen denna helg fyllas med glada inlägg på härliga recept och julklappstips, egentligen så pratar man inte öppet om missfall. Vi förlorade ett barn som aldrig hann bli fött, en son eller dotter som vi aldrig kommer få träffa. Hela veckan har vi kastats mellan förhoppning och förtvivlan och nu är själen tung och skör. Just de lägena vill vi ju helst inte visa utåt i sociala medier där vi alla är lyckliga dag ut och dag in och där missfall inte existerar. Men att våga visa sig ömtålig och sårbar är inte tecken på svaghet, det är den ödmjukaste formen av mänsklighet och det bjuder in till värme för de som läser och känner igen sig. Därför skiter jag i allt man borde och inte. Denna helg ska jag gråta ohämmat när tårarna kommer, jag ska prata högt om det som aldrig fick bli, skriva ner varenda jobbig liten känsloförnimmelse, vila i tystnaden, pussa Jonathan, vår största gåva, obegränsat och berätta att lillebror eller lillasyster inte kommer riktigt än.

Jag vet att tiden har en fantastisk läkningsförmåga, jag vet att även denna smärta kommer lätta. Och oavsett vad framtiden har att ge så har vi fick vi världens finaste gåva 2015 och det är okej att känna, det är okej att sörja och det är okej att då och då tänka tillbaka och undra vem just den här lilla personen skulle ha blivit. Att känna är ju faktiskt okej. ♥