Igår var det en vecka sedan vår dotter kom till världen, en vecka sedan vi blev tvåbarnsföräldrar. Så overkligt men samtidigt så självklart. Dessa dagar har vi minst sagt varit inne i den kända bebisbubblan, den omtalade tid där inget annat äger rum än totalt fokus på sin nya familj. Samma tid som också ibland får en oförtjänat fin fasad uppbyggd kring sig att enbart bestå av rosaskimrande romantiska moln. För vissa kanske den upplevs just så (underbart!) men för de flesta jag känner (oss inräknat) har inga rosa moln synts till bland alla vakennätter, eftervärkar, babybluesande blöta ögon och såriga bröstvårtor som på något vänster samtidigt ska fungera som mjölkmaskiner dygnet runt. Visst är kroppen totalfylld med kärlek, överfull i en helt ny dimension, men lika påfrestande är bebisbubblan ändå. Våra dagar har fyllts med såväl bebisgos som sömnlösa nätter och mjölkstas (ett influensaliknande stadie då bröstmjölken rinner till från råmjölk till vanlig mjölk) med två dagars kraftig frossa, hög feber och två fruktansvärt smärtande bröst. Dessutom en väldigt stolt och kärleksfull men extremt trotsig storebror (hans livs största förändring, det får ta sin tid och vi försöker bemöta det med kärlek och gränssättning) samt att förkylningstider har ställt in nästan alla möten med familjemedlemmar då de varit sjuka (känns så onödigt att utsätta för förkylningar såhär tidigt). Men samtidigt har det varit en vecka som vi såhär i efterhand är glada blev lugn på hemmaplan, även om det har krävt oss rejält på våra kraftresurser. 🙂

Jag har levt dygnet runt i mjukiskläder och pyjamas, vilket har varit så skönt. Och vi försöker vara ödmjuka inför att detta är en oerhört stor händelse för både kropp och psyke, och både tid och energi krävs för att vi alla ska kunna landa. Det som nu känns så mysigt är alla möten med familjemedlemmar och vänner vi har att se fram emot allt eftersom! 🙂

Två nattbilder på de finaste vi har.