Och så var Simons tio pappadagar slut, och jag är förvånansvärt lugn inför att flyga solo här hemma med båda barnen. Innan har det skrämt mig en aning, okej rätt mycket. Dels för att V är en hungrig liten tjej som gärna vill äta mest hela vakna tiden och J en liten vilding (can’t blame him, han brås på oss båda) som gärna vill ha sin mamma aktiverad non stop. Som dessutom är inne i en extremfas av trots. En spännande ekvation, minst sagt! Och dels för att vi dessa veckor har hittat ett system där jag som kör amningsnätterna sover ut på morgonen med V medan Simon går upp runt 6:30-snåret när J vaknar. Igår, som var första dagen ensam lyckades jag dock charma in J på morgonkvisten och så somnade han om på min arm istället. Så med ett barn på vardera arm sov vi ytterligare en timma och jag kände mig hoppfull och upprymd, två barn blir spännande och nu ser jag fram emot att hitta in i våra rutiner. Småbarnsåren är en utmaning, speciellt för att det krävs mycket av en all vaken tid samtidigt som sömnbristen är total. Men kraven behöver inte vara så jägarns höga, tvärtom, är det ett bra tillfälle att lära sig bli snäll mot sig själv och att utveckla sitt good-enough-tänk.

Vi startar dessutom mjukt med helg efter två dagar, skönt!