Organic By Mommy

Naturlig mat för alla, hälsa & feel good

FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE

I fem veckor har vi haft glädjen att få vara föräldrar till vår lillskatt, en helmysig liten tjej som till slut kom med raketfart. Och då jag själv vet hur intressant det är att ”ladda upp” inför sin egen förlossning genom att läsa om andras så har jag skrivit ihop en förlossningsberättelse som känns personlig utan att vara för privat. Men samtidigt väldigt ärlig, med tanke på hur mycket knasiga ideal och prestige det har kommit att ligga i ämnet förlossning. Jag har tidigare skrivit om att min första tog en stund att bearbeta då det blev en väldigt tung upplevelse, med bland annat ett fruktansvärt oproffsigt och otrevligt bemötande från den sjuksköterska som vi hade oturen att få. Denna gång kände jag mig tryggare i mig själv, vågade se att min förlossning är just min förlossning (med önskemål och allt vad det innebär) samt att personalen var helt fantastisk! Jag är så ödmjuk inför att många förlossningar inte blir som man har tänkt sig och att det vilar mycket sorg i det – något som jag hoppas vi börjar våga prata mer om. Denna gång är jag väldigt glad över att känslan jag bar med mig därifrån enbart känns fin. ♥

Söndag 3 september
Det hela började kvällen den tredje september, dagen efter beräknat datum. Vi hade haft min svärfamilj över på  middag, jag nattade J i vår säng och när jag bar in honom till sin säng så kände jag hur det började rinna nerför benet. När jag kom in i badrummet insåg jag att mina pyjamasshorts var lite blöta men att det inte var mer än så. Jag kände igen det direkt från förlossningen med J som fick samma start, att vattnet långsamt sipprade i små omgångar. Så jag ringde in och berättade att vattnet hade börjat rinna och vi fick en tid för kontroll morgonen därpå klockan åtta. Nu jäklar tänkte jag, smsade min svärmor, som skulle ta J, att nu är det pågång och vi hörs av när värkarna startar. Jag kröp ner bredvid Simon, men för förväntansfull för att sova, väntandes på att det hela skulle dra igång. Men natten gick och inget mer än lite lätt molande kändes i magen.

Måndag 4 september
Vi åkte in på kontroll, där man konstaterade att det var vattnet som gått och skickades hem med en ny tid dagen därpå om det hela inte hade startat. J fick vara hela dagen hos mamma, medan Simon stannade hemma med mig och vi inväntade att det skulle dra igång. Men ingenting hände. Vi såg på serier och jag yogade, väldigt lugn och skön dag. Även om det just då kändes frustrerande. På kvällen tog jag och mamma en promenad med J, hittills var det enda jag känt av lite molande i magen. När jag sedan kom hem så började den lätta värken i magen öka i styrka och vid 22-tiden drog värkarna igång. Jag lät Simon sova och tänkte att så fort de blir tätare väcker jag upp honom. Värkarna fortsatte komma och gjorde ondare, men hela tiden med sju minuter mellanrum och i slutet av natten var jag så extremt trött att jag hann somna efter varje värk för att sedan väckas av en ny ca sju minuter senare.

Tisdag 5 september
Vi lämnade J hos mamma igen, värkarna fortfarande med sju minuters mellanrum, och åkte in till min nästa kontroll. Men så fort jag kopplades upp på britsen så försvann varenda värk spårlöst. Vi fick istället tid dagen efter för igångsättning då vattnet gått 1,5 dygn innan och man inte vill vänta längre med tanke på infektionsrisken. Här bröt jag halvt ihop, av trötthet och att min förväntning baserad på att förlossningen med J kom igång så fort efter att vattnet börjat gå fick mig att känna besvikelse över att nu kanske bli igångsatt. Så vi åkte hem utan värkar och jag gick upp och sov två timmar. Sedan  satte värkarna igång igen, fortfarande med sina frustrerande sju minuters mellanrum. Missmodig tog jag dem i soffan, Simon klockade och då de inte blev tätare utan bara kraftigare i styrka så började jag tänka hur fasan detta skulle gå om det redan nu kändes outhärdigt (jag tänkte ju hela tiden att det måste vara minst 3-4 stycken på tio minuter). Men så började Simon klockan hur länge värkarna satt i, vilket då var 60-80 sekunder (vid detta skede satt jag inte längre i soffan utan halvlåg på golvet). Och till slut sa (läs: skrek) jag ”nu ringer jag och säger att vi kommer även om värkarna inte är täta!” SÅN HIMLA TUR.

I bilen in vid 14:30-tiden eskalerade allt påväg till förlossningen både i styrka och täthet, och jag tror mig minnas att jag halvskrek så fort smärtan rullade in över min kropp. Vilket säkert var varannan minut. Och då de kom så tätt släppte Simon av mig vid förlossningsdörren för att själv kunna parkera. Jag tog sats mellan en värk och halvsprang till hissen där en ny värk kom och jag fick sätta mig ner på hissgolvet, paus igen, och jag sprang in på avdelningen där jag direkt fick ett rum. Och en fantastisk barnmorska vid namn Sara. Hon undersökte direkt och sa ”Louise, du är öppen 5-6 cm och om jag vill kan jag öppna upp ett par cm genast men jag vill att din man skyndar sig upp först för detta kommer gå fort”. Den glädjen, att inte bli hemskickad utan faktiskt snart klar… Obeskrivlig! Jag fick lustgas och då värkarna kom hela tiden så andades jag också in den hela tiden, hehe. Så när Simon kom upp så hade jag redan i min lustyra hunnit informera barnmorska och nu även underbara sköterskan Pia att ”ni får ursäkta men jag låter som en transvestit när jag tar lustgas” (sedan tidigare erfarenhet blir min röst så mycket mörkare, men det förtydligade jag aldrig utan lämnade dem med att jag ”brukade låta som en transvestit”.. hehe denna gång påverkades dock inte min röst). Älskade lustgas. Epidural fanns knappt tid till och då jag i mitt förlossningsbrev skrivit att jag önskade försöka föda utan (ville helst inte ha värkstimulerande vilket man måste ta då, men absolut ingen prestige i att vara ”duktig” genom att avstå) så peppade barnmorskan mig att försöka när det var så nära. Så vi körde på. Värk efter värk gjorde att jag aldrig hann vila mellan, jag bad om en gåstol och pilatesboll men lika fort som jag hann upp i stolen så ville jag ner av smärta. Där blev nog lustgasen lite väl hög för helt plötsligt fick jag för mig att sträcka ut min höft genom att slänga upp benen rakt upp i luften. Simon undrade vad jag gjorde men jag sa till honom att han kan vara lugn, jag ska inte börja göra yoga. Där och då tyckte jag att benet behövde sträckas ut och när jag väl såg det uppe i luften (med avskavt rött nagellack) tyckte jag att det var det snyggaste ben jag någonsin hade sett. Haha, i all smärta låg jag där och beundrade mina vackra spiror som jag hade skickat upp i luften i någon påhittade yogaasana… Jag hann även deklarera att jag älskade min barnmorska och sjuksyster väldigt djupt… Som tur var blev förlossningen inte så lång… 😀 Sara undersökte igen och sa att jag nu var öppen 9-10, men som omföderska om jag ville fick börja krysta själv även om de omtalade ”krystvärkarna” inte har kommit. Så vid nästa värk började jag. Där gick allt väldigt fort, jag minns att jag mitt i ville stanna upp, för att det gick för fort och rädd för smärtan som så intensivt tog över min kropp. Men med pepp från världens bästa Simon och en kropp som nu tog över av sig själv så fortsatte jag. Denna råa naturkraft som vi kvinnor bär på vid födseln alltså, wow. Och helt plötligt säger barnmorskan ”bebisen har mycket hår, nu är det nära” och jag fick styrka igen. Hon frågade till och med om jag ville känna och därefter så var motivationen maximal – och så kom hon. Så kom vår älskade Vivianna, klockan 16:20 den femte september. Det tog oss säkert tio minuter att titta efter om vi fått en son eller dotter, och jag blev riktigt överraskad av att det faktiskt var en tjej (då vi trott oss se en snopp på ultraljudet). 🙂  ♥ Vi valde som önskat maximal sen avnavling och att få lugn och ro efteråt. Jag hade tur och behövde inte sys ett endaste stygn utan fick bara en liten rispa. Nu i skrivandets stund när jag tänker tillbaka känner jag sådan värme, vid tanken på hur fantastisk min kropp är, hur extremt underbar pojkvän jag har och vilket enormt stöd han var varenda minut, samt vilken fin personal vi berikades med. Då mitt vatten gick så pass långt innan och jag avstod antibiotika i förebyggande syfte så fick vi vara kvar på BB i två nätter (vilket tyvärr är ovanligt att man får stanna numera) och det var alldeles lagom. Hemma väntade världens finaste storebror och jag känner mig fortfarande harmonisk och påtagligt överfylld av glädje (om än väldigt trött hehe). ♥

Med detta inlägg skulle jag vilja önska er alla läsare som står inför sin förlossning lycka till, men också framförallt skicka en tanke till er som har en tung sådan bakom er. Vare sig det är förlossningen i sig eller en mental dipp efteråt: Försök att skita totalt i vad andra anser att man ”bör” känna eller tänka, våga låta de känslor som är naturliga för dig komma och finnas. En förlossning är faktiskt ofta en rätt traumatisk upplevselse för kroppen, med hög smärta och brist på kontroll. Om än förhoppningsvis med en väldigt fin belöning i slutet. Och förlossningsdepression i olika grader är så oerhört vanligt, våga sök hjälp! Efter Jonathan fick jag en förlossningsdepp där läkaren bara ville skriva ut antidepressiva, vilket jag tackade bestämt nej till och sökte hjälp hos en kurator. För mig kom vändningen av att få prata och bearbeta med kunnig samtalshjälp, något man inte ska underskatta. Att våga säga att man inte känner sig glad i den av livets stunder du enbart ”bör” vara fylld av ren lycka kan kännas fruktansvärt svårt och bemöts ofta med oförståelse eller okunskap av omgivningen. Men våga känna, våga prata om det och våga sök hjälp – och det viktigaste av allt är att förstå att det inte är något fel på dig. ♥

Föregående

THAILÄNDSK TOMATSOPPA (PALEO, LCHF & VEGANSK)

Nästa

GRÖNKÅLSSMOOTHIE

  1. Malin

    Åh vilken härlig förlossningsberättelse! Gillade speciellt delen med lustgas. 😂😂

Kommentera

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén