All denna jäkla prestationsrelaterade press som fyller oss och våra omgivningar… Yttre som inre. Mer, mer, mer. Bara lite till.. Och lite till. Sättet vi värderar oss själva, utifrån förmågan att öka tempot, pressa schemat till bristningsgränsen, spika uppgifterna till perfektion och bolla tusen saker samtidigt. Och någonstans finns även en gnutta stolthet inneboende när vi presenterar vår fullbelamrade kalender för andra. En skön känsla av att visa sig behövd, viktig, ambitiös. Behaget av att ha fullt upp. Och så lägger vi på ett par hundra kilo prestationskrav med ribban skyhögt bland molnen. Jämförelse och duktighetsideal. Duktigflicka-ideal där man bör hantera rollerna som mamma, dotter, partner, anställd, chef och vän sådär imponerande felfritt. Vi ska vara proffs på att socialisera, alltid tacka ja, ständigt ha humöret på topp, bygga spikrak karriär, vara en tipptopp mamma som orkar hur mycket som helst och ha en riktigt snygg kropp. AH, jag blir så trött på hur lätt vi godtar detta ideal och livsstil! Inte konstigt att vi springer in i den berömda väggen, immunförsvaret faller och självkänslan mals ner till små smulor. Tänk om vi kunde ta oss samman, blunda, andas djupt, ta ett steg tillbaka, omvärdera våra värderingar och handlingar istället för att bara köra på tills man kör slut och kraschar. Tänk om vi kunde våga bryta mönster, öppna nya tankebanor, vågade ta små steg i en ny riktning, bort från allas förväntningar och göra val som känns bra i hjärtat och inte bara anses bra utåt. Om vi vågade fråga oss själva – hur vill JAG leva?! Sedan inser jag att det är precis det vi kan! Det är precis det DU kan. Och du kan starta redan nu. ❤️