Organic By Mommy

Naturlig mat för alla, hälsa & feel good

Kategori: GRAVID MED SYSKON (Sida 1 av 2)

FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE

I fem veckor har vi haft glädjen att få vara föräldrar till vår lillskatt, en helmysig liten tjej som till slut kom med raketfart. Och då jag själv vet hur intressant det är att ”ladda upp” inför sin egen förlossning genom att läsa om andras så har jag skrivit ihop en förlossningsberättelse som känns personlig utan att vara för privat. Men samtidigt väldigt ärlig, med tanke på hur mycket knasiga ideal och prestige det har kommit att ligga i ämnet förlossning. Jag har tidigare skrivit om att min första tog en stund att bearbeta då det blev en väldigt tung upplevelse, med bland annat ett fruktansvärt oproffsigt och otrevligt bemötande från den sjuksköterska som vi hade oturen att få. Denna gång kände jag mig tryggare i mig själv, vågade se att min förlossning är just min förlossning (med önskemål och allt vad det innebär) samt att personalen var helt fantastisk! Jag är så ödmjuk inför att många förlossningar inte blir som man har tänkt sig och att det vilar mycket sorg i det – något som jag hoppas vi börjar våga prata mer om. Denna gång är jag väldigt glad över att känslan jag bar med mig därifrån enbart känns fin. ♥

Söndag 3 september
Det hela började kvällen den tredje september, dagen efter beräknat datum. Vi hade haft min svärfamilj över på  middag, jag nattade J i vår säng och när jag bar in honom till sin säng så kände jag hur det började rinna nerför benet. När jag kom in i badrummet insåg jag att mina pyjamasshorts var lite blöta men att det inte var mer än så. Jag kände igen det direkt från förlossningen med J som fick samma start, att vattnet långsamt sipprade i små omgångar. Så jag ringde in och berättade att vattnet hade börjat rinna och vi fick en tid för kontroll morgonen därpå klockan åtta. Nu jäklar tänkte jag, smsade min svärmor, som skulle ta J, att nu är det pågång och vi hörs av när värkarna startar. Jag kröp ner bredvid Simon, men för förväntansfull för att sova, väntandes på att det hela skulle dra igång. Men natten gick och inget mer än lite lätt molande kändes i magen.

Måndag 4 september
Vi åkte in på kontroll, där man konstaterade att det var vattnet som gått och skickades hem med en ny tid dagen därpå om det hela inte hade startat. J fick vara hela dagen hos mamma, medan Simon stannade hemma med mig och vi inväntade att det skulle dra igång. Men ingenting hände. Vi såg på serier och jag yogade, väldigt lugn och skön dag. Även om det just då kändes frustrerande. På kvällen tog jag och mamma en promenad med J, hittills var det enda jag känt av lite molande i magen. När jag sedan kom hem så började den lätta värken i magen öka i styrka och vid 22-tiden drog värkarna igång. Jag lät Simon sova och tänkte att så fort de blir tätare väcker jag upp honom. Värkarna fortsatte komma och gjorde ondare, men hela tiden med sju minuter mellanrum och i slutet av natten var jag så extremt trött att jag hann somna efter varje värk för att sedan väckas av en ny ca sju minuter senare.

Tisdag 5 september
Vi lämnade J hos mamma igen, värkarna fortfarande med sju minuters mellanrum, och åkte in till min nästa kontroll. Men så fort jag kopplades upp på britsen så försvann varenda värk spårlöst. Vi fick istället tid dagen efter för igångsättning då vattnet gått 1,5 dygn innan och man inte vill vänta längre med tanke på infektionsrisken. Här bröt jag halvt ihop, av trötthet och att min förväntning baserad på att förlossningen med J kom igång så fort efter att vattnet börjat gå fick mig att känna besvikelse över att nu kanske bli igångsatt. Så vi åkte hem utan värkar och jag gick upp och sov två timmar. Sedan  satte värkarna igång igen, fortfarande med sina frustrerande sju minuters mellanrum. Missmodig tog jag dem i soffan, Simon klockade och då de inte blev tätare utan bara kraftigare i styrka så började jag tänka hur fasan detta skulle gå om det redan nu kändes outhärdigt (jag tänkte ju hela tiden att det måste vara minst 3-4 stycken på tio minuter). Men så började Simon klockan hur länge värkarna satt i, vilket då var 60-80 sekunder (vid detta skede satt jag inte längre i soffan utan halvlåg på golvet). Och till slut sa (läs: skrek) jag ”nu ringer jag och säger att vi kommer även om värkarna inte är täta!” SÅN HIMLA TUR.

I bilen in vid 14:30-tiden eskalerade allt påväg till förlossningen både i styrka och täthet, och jag tror mig minnas att jag halvskrek så fort smärtan rullade in över min kropp. Vilket säkert var varannan minut. Och då de kom så tätt släppte Simon av mig vid förlossningsdörren för att själv kunna parkera. Jag tog sats mellan en värk och halvsprang till hissen där en ny värk kom och jag fick sätta mig ner på hissgolvet, paus igen, och jag sprang in på avdelningen där jag direkt fick ett rum. Och en fantastisk barnmorska vid namn Sara. Hon undersökte direkt och sa ”Louise, du är öppen 5-6 cm och om jag vill kan jag öppna upp ett par cm genast men jag vill att din man skyndar sig upp först för detta kommer gå fort”. Den glädjen, att inte bli hemskickad utan faktiskt snart klar… Obeskrivlig! Jag fick lustgas och då värkarna kom hela tiden så andades jag också in den hela tiden, hehe. Så när Simon kom upp så hade jag redan i min lustyra hunnit informera barnmorska och nu även underbara sköterskan Pia att ”ni får ursäkta men jag låter som en transvestit när jag tar lustgas” (sedan tidigare erfarenhet blir min röst så mycket mörkare, men det förtydligade jag aldrig utan lämnade dem med att jag ”brukade låta som en transvestit”.. hehe denna gång påverkades dock inte min röst). Älskade lustgas. Epidural fanns knappt tid till och då jag i mitt förlossningsbrev skrivit att jag önskade försöka föda utan (ville helst inte ha värkstimulerande vilket man måste ta då, men absolut ingen prestige i att vara ”duktig” genom att avstå) så peppade barnmorskan mig att försöka när det var så nära. Så vi körde på. Värk efter värk gjorde att jag aldrig hann vila mellan, jag bad om en gåstol och pilatesboll men lika fort som jag hann upp i stolen så ville jag ner av smärta. Där blev nog lustgasen lite väl hög för helt plötsligt fick jag för mig att sträcka ut min höft genom att slänga upp benen rakt upp i luften. Simon undrade vad jag gjorde men jag sa till honom att han kan vara lugn, jag ska inte börja göra yoga. Där och då tyckte jag att benet behövde sträckas ut och när jag väl såg det uppe i luften (med avskavt rött nagellack) tyckte jag att det var det snyggaste ben jag någonsin hade sett. Haha, i all smärta låg jag där och beundrade mina vackra spiror som jag hade skickat upp i luften i någon påhittade yogaasana… Jag hann även deklarera att jag älskade min barnmorska och sjuksyster väldigt djupt… Som tur var blev förlossningen inte så lång… 😀 Sara undersökte igen och sa att jag nu var öppen 9-10, men som omföderska om jag ville fick börja krysta själv även om de omtalade ”krystvärkarna” inte har kommit. Så vid nästa värk började jag. Där gick allt väldigt fort, jag minns att jag mitt i ville stanna upp, för att det gick för fort och rädd för smärtan som så intensivt tog över min kropp. Men med pepp från världens bästa Simon och en kropp som nu tog över av sig själv så fortsatte jag. Denna råa naturkraft som vi kvinnor bär på vid födseln alltså, wow. Och helt plötligt säger barnmorskan ”bebisen har mycket hår, nu är det nära” och jag fick styrka igen. Hon frågade till och med om jag ville känna och därefter så var motivationen maximal – och så kom hon. Så kom vår älskade Vivianna, klockan 16:20 den femte september. Det tog oss säkert tio minuter att titta efter om vi fått en son eller dotter, och jag blev riktigt överraskad av att det faktiskt var en tjej (då vi trott oss se en snopp på ultraljudet). 🙂  ♥ Vi valde som önskat maximal sen avnavling och att få lugn och ro efteråt. Jag hade tur och behövde inte sys ett endaste stygn utan fick bara en liten rispa. Nu i skrivandets stund när jag tänker tillbaka känner jag sådan värme, vid tanken på hur fantastisk min kropp är, hur extremt underbar pojkvän jag har och vilket enormt stöd han var varenda minut, samt vilken fin personal vi berikades med. Då mitt vatten gick så pass långt innan och jag avstod antibiotika i förebyggande syfte så fick vi vara kvar på BB i två nätter (vilket tyvärr är ovanligt att man får stanna numera) och det var alldeles lagom. Hemma väntade världens finaste storebror och jag känner mig fortfarande harmonisk och påtagligt överfylld av glädje (om än väldigt trött hehe). ♥

Med detta inlägg skulle jag vilja önska er alla läsare som står inför sin förlossning lycka till, men också framförallt skicka en tanke till er som har en tung sådan bakom er. Vare sig det är förlossningen i sig eller en mental dipp efteråt: Försök att skita totalt i vad andra anser att man ”bör” känna eller tänka, våga låta de känslor som är naturliga för dig komma och finnas. En förlossning är faktiskt ofta en rätt traumatisk upplevselse för kroppen, med hög smärta och brist på kontroll. Om än förhoppningsvis med en väldigt fin belöning i slutet. Och förlossningsdepression i olika grader är så oerhört vanligt, våga sök hjälp! Efter Jonathan fick jag en förlossningsdepp där läkaren bara ville skriva ut antidepressiva, vilket jag tackade bestämt nej till och sökte hjälp hos en kurator. För mig kom vändningen av att få prata och bearbeta med kunnig samtalshjälp, något man inte ska underskatta. Att våga säga att man inte känner sig glad i den av livets stunder du enbart ”bör” vara fylld av ren lycka kan kännas fruktansvärt svårt och bemöts ofta med oförståelse eller okunskap av omgivningen. Men våga känna, våga prata om det och våga sök hjälp – och det viktigaste av allt är att förstå att det inte är något fel på dig. ♥

GRAVIDVECKA 41 – BF, BB-VÄSKA OCH OM ATT VARA ”REDO”

… Och så var den magiska dagen passerad! Den andra september, vårt beräknade förlossningsdatum och den till synes stora nedräkningssiffran som vi alla väntat på. Men… ingen bebis i sikte ännu! Jag vet att man ofta hör om kvinnor som själva försöker sätta fart på det hela (okej, typ alla jag känner) genom hårdare kroppsarbete, hallonbladsté i mängder, långpromenader, färdknäppar och en rad husmorskurer som ska locka ut den lilla. Jag var likadan med Jonathan, varje dag över bf kändes som en milslång evighet och jag la mycket energi på att försöka få kroppen att komma igång. Denna gång är det raka motsatsen! Dels för att jag inte har känt mig redo, jag har nog delvis medvetet försökt fylla mina dagar för att väntan inte ska bli för lång och så har att-göra-listan varit lång. Att driva eget företag innebär bland annat att man inte bara kan gå hem och stänga av jobbet på samma sätt som en traditionell anställning, saker måste förberedas och fixas för att man ska kunna lämna över det. Vi har byggt upp vårt lager under sommaren, preppat inför vårt härliga gäng med nya återförsäljare som kommer börja sälja våra produkter under höst/vinter och hittat bättre struktur. I veckan förberedde jag det sista och kände hur jag faktiskt kände mig klar. Nästa steg var vårt hem och mitt instinktivt starka behov av att boa som kom lika punktligt såhär i slutet av graviditeten som förra, dvs önskan om att rensa ut, sortera och rengöra varenda liten yta av vårt hus inför bebisens ankomst. Lister har torkats, varje kvadratyta golv har dammsugits minst en gång och skurats, kläder har tvättats och vikts, gardiner och kuddar har bytts till höstigare nyanser, sängkläderna är nytvättade och nyplockade blommor står på borden. Underbara känsla! Babynestet är hämtat och nu äntligen har jag packat klart vår bb-väska och Jonathans övernattningsväska.

För det andra så försöker jag tänka tvärtom – varför stressa med att lägga energi på att försöka påverka något som har sin naturliga gång? Visst är jag ivrig på att få möta vår skatt, men dels behöver jag all energi jag kan få till förlossningen och tiden efter än att lägga den på att köra slut på kroppen. Och dels så är jag starkt övertygad om att kroppen vet precis när den är redo, utan att jag behöver ge den en knuff. Istället försöker jag ladda min energi, vila, ta lugna promenader, dricka mycket vatten, landa i andningen, njuta av familjens sista tid som tre och göra sådant som gör mig glad – jag tror nämligen på att fylla lagret med måbra-hormoner. Så förutom att jobba en-två dagar i veckan så fyller tiden med glada filmer, tv-serier, böcker, vänner, mycket tid lekandes med J, laga mat och en gravidmassage. Som jag skrivit förut så har jag gjort det regelbunden i ca 4 månader, och tar det nu varje vecka under sista tiden. Förutom att jag tycker det känns lyxigt att unna sig (jag älskar massage) så har jag en tanke med det, att få massage ökar nämligen vårt lugn och ro-hormon oxytocin som bland annat stärker livmoderns arbete, lindrar smärta, fördjupar andningen, förbättrar cirkulation och minskar stress.

Andra förberedelser som gjorts är att bunkra blöjor, bindor och mjölkinlägg. Precis som förra gången så kör vi Naty’s ekologiska blöjor och jag Natracare’s ekologiska bindor. Som amningsinlägg så har jag denna gång gått från Naty’s engångs till Imse Vimses återanvändningsbara av ekologisk bomull. Dessutom har jag kostat på mig ett nytt set mjukiskläder av ekologisk bomull från Cubus och en ny pyjamas i present för att min kropp är så fantastiskt bra! Jag vill bara att den första tiden efter ska få bestå av fokus på vår nya familj, med sköna kläder och så lite måsten som möjligt. Om det inte blir bebis i veckan så ska jag fylla upp frysen med matlådor, minns att jag uppskattade så hur vi gjorde inför Jonathans ankomst och hur det kändes så lyxigt att inte behöva tänka på att laga mat första veckorna.

Och sist men inte minst, min kropp känns stark men trött och vill gärna ha energi konstant genom att helst äta hela tiden om den skulle få. Jag är inte ett dugg vätskefylld eller svullen vilket jag kände av mer med J, och min egen teori är att det precis som i vardagen beror på att jag äter en kost som inte binder vätska (inga snabba kolhydrater). Att vara gravid är en intensiv och häftig upplevelse, men nu ska det bli skönt att nå mållinjen! 🙂


Bild tagen av fantastiska Deniese Thorvaldsson

GRAVIDVECKA 39 – FÖRLOSSNINGSTANKAR

Wow, vad det magiska datumet närmar sig med stormsteg! Och jag är verkligen inne i en fas av extrem iver över att dagen kan få komma NU, men samtidigt känner jag att jag vill njuta in i det sista av att så mycket fint finns framför oss! Förra graviditeten så minns jag hur jag avskydde väntan som låg i de 11 dagar över bf-men att jag redan dagen efter förlossningen önskade att jag borde ha njutit mer av det som komma skulle när jag väntade på det. Där är jag väl idag, i en limbo av otålig väntan och harmonisk förväntan. Mina vänner (och sambo) påpekar ofta att hen kan komma när som helst – medan jag är fast inställd på att gå över tiden. Det gör absolut ingenting att gå över (fråga mig om jag känner likadant den hypotetiska dagen jag blir igångsatt…) då mycket gärna får hinnas med innan och vi har hela livet på oss att njuta av varandra sen. Och jag känner hur jag för varje dag som går tänker mer och mer på förlossningen. Åh, som jag känner mig peppad! Jag riktigt längtar efter den första värken (ännu en gång: fråga mig hur jag känner när den stunden är här…) och att få uppleva det igen. Inte för att jag hade en magisk förlossning med Jonathan, snarare minns jag hur jag kände mig mentalt bortkopplad från min kropp i all smärta, hur epiduralen träffade en nerv som gav mig känningar långt efteråt för att sedan bara lindra ena sidan av kroppen och hur vi hade en förbaskat otrevlig undersköterska som drog ner hela upplevelsen totalt. Jag var rätt ledsen länge över att det kändes så tungt efteråt, att en persons (men väldigt viktig sådan) otrevliga och oprofessionella närvaro fick mig att känna mig mindervärdig och ”i vägen” på mitt livs största dag. Så sorgligt hur hennes dåliga dag, eller kanske rent av opassande personlighet över lag, gav oss i en av livets mest utsatta och maktlösa stunder (som en förstagångsförlossning faktiskt är) otrevliga kommentarer och gliringar. Jag minns så väl hur jag efter många timmars kamp frågade om det var okej att sova en stund när smärtlindringen äntligen hade börjat ta, och hur hon såg på oss med idiotförklarande blick och sa ”du förstår väl själv att du inte kan sova, du är väl här för att föda barn?”. Ursh, vad jag önskar att min självkänsla i den utsatta stund hade varit starkare och att jag hade krävt att få en mer professionell personal. Ändå är minnet av förlossningens final ett av de finaste jag bär med mig och jag känner hur ögonen börjar glädjetåras bara vid tanken på att vi ska få vara med om det igen. Och kanske är det just det slutögonblicket – men också längtan efter revansch, att denna gång få en bättre upplevelse och nyfikenheten av att se hur mycket jag med yogaandningen denna gång kan klara av själv, som gör att jag riktigt längtar!

Tankarna inför denna förlossning är i stort sett som min första, om än med några riktigt viktiga tillägg. Precis som då är min inställning att ta precis allt som det kommer. Jag är ödmjuk inför att känna efter och lyssna på vad min kropp vill och behöver just i den stunden. Visst skulle en naturlig förlossning utan smärtlindring med biverkningar vara fint (delvis för att jag skulle vilja känna mig mer närvarandra än i det groggiga tillståndet jag kände av sist), men jag har inga prestationskrav på mig själv utan väljer att lyssna in och tro på att min kropp vägleder mig rätt med vad som blir bäst i slutändan. I mitt inre förlossningsbrev med mig själv har jag satt upp som målbild att försöka ta så mycket hjälp av andningen som möjligt, våga lyssna mer på kroppens signaler istället för att bli rädd för smärtan (lätt att säga, men en bra inställning). Och viktigaste av allt – fokusera på att det är min/vår upplevelse, att jag känner min kropp bäst och vågar kräva en personal som respekterar mina/våra val!

Något som denna gång är en väldigt viktig del av förlossningen handlar om tiden efteråt: Att vi ska lämnas i fred, i lugn och ro (om inget allvarligt inträffar). Sen avnavling där klipper navelsträngen efter att allt blod har lämnat moderkakan och gå över till barnet så som naturen faktiskt har skapat det att fungera. Jag vägrar att förlossningsvårdens låga resursbudget eller åldriga rutinåtgärd ska få bortprioritera att vårt barn behöver allt blod i sin kropp! Enligt stora svenska forskningsstudier, som man äntligen har börjat ta hänsyn till, har den stress som vårdpersonalen har med att klippa navelsträngen medfört att majoriteten av nyfödda riskerar blod- och järnbrist. År 2015 kunde forskarna dessutom visa att sen avnavling även resulterar i bättre finmotorik och sociala färdigheter vid fyra års ålder. Vi vill heller inte ha Konakion (en mix av bla syntetiskt k-vitamin i fruktansvärt hög dos) som ges till alla barn på rutin i spruta vid födseln, utan väljer att jag tar oralt naturligt k-vitamin innan och efter födseln. Jag kommer dessutom vara noga med att äta mer k-vitaminrik mat veckorna innan – så som gröna bladgrönsaker och kål. Det ger bra förutsättningar för vår bebis att få i sig den k-vitamin som den behöver.

Jag har preppat min kropp med kosttillskott under hela graviditeten i form av ett dagligt intag av d-vitamin, probiotika, järn, multivitamin/mineral, omega3 och magnesium/kalcium. Och det är jag minst lika noga med nu såhär precis innan som efter förlossningen, för min och bebisens räkning. Min plan är dessutom att försöka boosta kroppen så näringsmässigt som möjligt veckorna innan, för bra fungerande tarmar och en energiladdad kropp. Det innebär väldigt lite snabba kolhydrater, mycket grönsaker, smoothies och bra fetter iform av ex kokosolja. Och i samma syfte även försöka sova mer på nätterna, om möjligt hehe.

Åh nu är det nära hörrni! ♥

FREDAGSFEELING

Åh vilken fredagskänsla jag har i min kropp! Veckans första halva körde jag jobb, om två veckor släpper vi en ny ljusdoft som är helt magisk (gravidnäsan får inte nog…) och med en hel del förberedelse inför min mammaledighet. Igår var det Jonathan-dag, som startades med promenad ihop med nyfunna vänner, tvätt av bebiskläder, hemmafix, eftermiddag i lekparken och avslutningsvis en badkväll borta hos min mamma när Simon kom hem. När jag har hela hemmadagar så brukar vi pyssla mycket i köket, jag och min lilla hjälpreda som älskar att provsmaka allt. Och därav kommer alla nya recept rätt spontant, som igår föddes tre helt fantastiska recept baserade på den mat vi åt under dagen – hur goda som helst och såklart finns de redan som utkast på bloggen inför kommande veckor!

Idag lyxade jag till det med gravidmassage på morgonen, något som jag har unnat mig varje vecka den sista månaden för att stimulera blodcirkulationen och lyxa till den sista tiden som gravid. Jag har alltid med mig min älskade kroppsolja Face & Body Oil Lavender till massören, samma som jag smörjer mage och kropp med hemma på kvällarna. Ingen smygreklam utan den olja som vi själva tillverkar i Manic Organic, som jag använt under båda graviditeter och regelbundet istället för body lotion och ansiktskräm/ansiktsrengöring de senaste tre åren. Finns inget som slår den, magen är härligt återfuktad under hela graviditeten och likaså hela min hy året om. Min favorit helt enkelt! 🙂 tillbaka till massagen: Det roliga är att jag började hos henne efter ett ha fått det i present i början av sommaren, då hon upprepade gånger bad mig att stressa ner för att mina binjurar kändes svullna (ni vet att mitt kreativa driv ibland leder till stressproblematik som jag aktivt jobbar med) så jag tog det på allvar och började varva ner. Imorse sa hon glatt innan hon avslutade att min kropp känns helt annorlunda och avslappnad. Och sedan la hon till att det även märks att jag är prioriterar en hälsosam kost då min kropp skiljer sig mot de flesta av hennes andra kunder, med ett lymfsystem som inte samlar på sig slagg och som är duktig på att rensa ut dig själv. Det är för mig ett kvitto på att bra och ren mat utan gluten och socker gör skillnad, och så roligt att höra – speciellt av någon som inte har en aning om hur jag äter!

Nu väntar en mysig dag på hemmaplan och ikväll ska vi iväg på födelsedagsfest hela familjen. ♡ Ha en fantastisk helg!

SPADAG PÅ EN MÅNDAG

Som jag har skrivit förut så försöker jag lägga lite extra krut på att varva ner nu när bebisen är beräknad om 2,5 vecka, vilket är en väldigt stor utmaning med en hjärna som hela tiden maler på med olika projekt. Men desto viktigare för att hinna processa och förbereda inför det stora som kommer ske i våra liv. Jag jobbar ju ändå på fram till förlossningen med företaget, men känner hur både kropp och inte minst huvud behöver få andningspauser, vila och stunder av återhämtning. Så för att lättare hitta hem i stunder av lugnare tempo försöker jag att ta mig till platser som distanserar mig från måsten och tillåter mig att slappna av lite mer på djupet. Så som promenader i skogen eller mindre miljöombyten, eller lite större som idag då jag och Michaela checkade in på Söderköpings brunns spa över dagen. Vi åt en himla god lunch, jag valde vegetariska biffar med sallad, kapris och yoghurtsås, och spenderade eftermiddagen med att bada, läsa, skriva (jag har alltid med mig block nära till hands när jag byter miljö, lugn och ro brukar bjuda in till stressfritt idéflöde), prata och spåna på nästa års hälsoevents (yes planeringen är redan i full gång). Och vid fyratiden checkade vi ut och jag hämtade Jonathan som somnade i bilen hem, nu väntar en lugn kväll med min raw chokladkaka, lite bokläsning av Sanna Edin (fantastisk hälsoinspiratör) och somna tidigt. Att låta en höggravid relaxa på spa en hel dag tar tröttmössan till en helt ny nivå! 😉

SOLSKEN INNE

Välbehövligt regn har äntligen nått oss, och jag har njutit av dofterna, det skymmande ljuset som lockat till mysbelysning och det smattrande ljudet på fönstret. I fredags fick jag en heldag av effektivitet för mig själv i produktionsstudion och fyllde på lagret med yogaoljor och miljövänliga doftljus. Resten av helgen har gått i en skön takt, middag ute på landet hos svärisarna, en hel del matlagning (en kall skaldjurspaj står och väntar i kylskåpet till kvällsmyset), en loppissväng där jag bland annat fyndade en svart light feather jacket till våren för ynka fem kronor (…) och idag så har hela familjen varit och storhandlat. Älskar verkligen att få börja varje vecka med ett påfyllt kylskåp, tänk vilken vändning man kan göra från att avsky köket till att numera se det som en av husets favoritplatser.

I veckan väntar jobbdagar, försöker verkligen jobba in i det sista med vårt lager då vi har många nya återförsäljare som väntar i höst, kompisdejter med vänner och deras barn och så måste vi börja förbereda inför den lillas ankomst. Vi har just insett att det nu är mindre än fyra veckor kvar (vecka 37 idag!) och att det kan vara på sin plats att börja fixa och preppa en aning!

Hoppas ni har haft en fantastisk helg!


Foto taget av bästa Deniese Thorvaldsson (kika in hennes sida här)

GRAVIDFOTOGRAFERING

Igår eftermiddag hade jag äran att få fotograferas av den fantastiskt duktiga Deniese Thorvaldsson. Jag har nått det där stadiet i min graviditet då kroppen är alldeles mysig och go, sådär så man verkligen börjar förstå att det är nära (på lördag bara fyra veckor kvar!), och det kändes så fint att få föreviga den stundande händelsen ihop med Jonathan. Så vi åkte ut till mina morföräldrars gård, och under ett par härliga timmar lekte vi på vetefälten och trädgårdslandet ihop medan Deniese made her magic. Hon lyckades charma J från första stund och mellan rönnbärskrig och hallonplock så knäpptes den ena fina bilden efter den andra. Deniese fotar alltifrån bröllop och bebisbilder till produktbilder och profilbilder, och är verkligen så lättsam att jobba med, vilket gör det hela till en mysig stund! Hon bor främst i Jönköping men jobbar runtom i Sverige. Ni hittar mer info om henne här och på hennes instagram @dthorvaldsson. ♥

 


Tack fina Deniese, du är bäst!

KRÄFTSKIVA & EXTRA HÄLSOFOKUS

I fredags blev vi bortskämda med en rejäl kräftskiva hos mina svärföräldrar ihop med alla syskonen och respektive. Mängder av himmelskt god mat, trevligt sällskap och lekar. Till efterrätt överraskade min svärmor med min raw chokladkaka och grädde, så lyxigt att bli serverad sitt eget recept! ♥ Resten av helgen har gått i väldigt lugn takt, med ett par timmars loppande (kom hem med en påse fina Newbiekläder för en tia eller tjuga styck) och häng hos min mamma där det har badats för fullt i poolen.

Som jag skrev tidigare i veckan så har det börjat kännas av energimässigt att vi är inne i finalen av graviditeten. Min energinivå har sjunkit och känslofaktorn ökat, en kombo som gärna bjuder in till mindre bra mat som ger snabb men helt värdelös energi. Ni vet att jag inte uppmuntrar att man blir fanatisk i sitt hälsotänk, utan att hälsotänk snarare handlar om att skapa sig härliga riktlinjer som ger dig ett starkt välmående och samtidigt utrymme att äta sådant som du känner är gott fastän mindre bra ibland. Den berömda balansen. Och i grund och botten är nog nyckeln till det som underlättar hela hälsoekvationen att försöka lära känna sig själv för att se vad som enklast orsakar dina fallgropar och får dig ur balans. Att äta mindre bra mat från time to time för att man känner för det är inte att hamna i obalans, men att låta de små avstickarna få dig att helt halka av dina goda rutiner är boven i dramat. Och att då lära känna vad som orsakar fallgropar i just din livsstil underlättar något enormt för dig själv att stanna ”on track” med ditt hälsofokus. För mig personligen handlar det om stress och trötthet. När jag är stressad eller väldigt orkeslös så börjar mitt huvud automatiskt söka snabba energikickar, som tyvärr ofta leder till en ond cirkel av lågt blodsocker, humörsvängningar och ännu mer orkeslöshet.. Och så är bergochdalbanan igång. Ibland innan jag ens hinner märka det. Under helgen rannsakade jag mig själv rejält och insåg att jag är påväg precis i den riktningen, och att nu om någonsin är behovet av en hälsosam balans viktig. I åtta månader har min kropp skapat en ny människa från topp till tå, inte konstigt att den är trött. Men just nu förbereder den sig för fullt inför en förlossning, en av mitt livs största, mest omvälvande och ansträngande upplevelser, och därefter omställningen att ta hand om ytterligare en liten människa och behöver allt stöd den kan få. Snacka om vikten av en schyst uppladdning – inte belasta den med skräpmat! Med det i bakhuvudet så har jag skiftat om fokus totalt till att verkligen ge mig själv dessa fem återstående veckor (kanske mer, kanske mindre) till att boosta hela min kropp med:
· Så ren mat som möjligt, helt utan socker (av den enkla anledningen att min kropp inte kan hantera en avstickare just nu utan att låta sockerberoendet bryta ut till max) och extra många bra näringsämnen. Det betyder extra mycket grönsaker, bra fetter och gröna smoothies!
· Prioritera sömn genom att lägga mig tidigare
· Ingen mobil mellan kl 20:00-08:00
· Försöka yoga i minst 10 minuter dagligen (för mig räknas varje minut på mattan)
· Lägga extra tid på att ta hand om min fysiska kropp: gravidmassage, epsombad, insmörjning med min älskade kroppsolja och samt när jag orkar- lite extra piff för att det gör mig glad

Det känns som en bra plan och behövligt fokus. ♥ Hoppas att ni får en fantastisk vecka!

GRAVIDITETSVECKA 35

… Tänk att jag och kulan bara har sex veckor kvar innan vi är beräknade att mötas på utsidan, galet! I ärlighetens namn så har jag nog haft svårt att på riktigt greppa att vi redan är så nära, så mycket spännande saker och projekt har fyllt mina dagar att tiden liksom har hunnit springa före uppfattningen av den. Att jag dessutom har yogat på som innan graviditeten fram till de senaste veckorna, med en morgonpraktik som är rätt fysisk stark så har jag nog haft svårt att ta in det hela ytterligare. Först nu, dessa veckor när jag har börjat varva ner så har jag börjat känna mig gravid. Kroppen känns stundvis tung och klumpig, precis så som det ska vara. Och jag gör mitt bästa för att njuta till fullo av kulan, för kanske är det sista veckorna i mitt liv som jag får uppleva denna häftiga tid, vem vet.

Jag skrev för drygt en vecka sedan att vi skulle på ett extrainsatt ultraljud, med andra ord i vecka 33 och i syfte att undersöka bebisens vikt. Detta gjordes på grund av min autoimmuna sköldkörtelsjukdom giftstruma (min sköldkörtel är helt borttagen och därför måste jag reglera mina hormoner själv) då det i värsta fall kan leda till att bebisen får en förhöjd kroppsvikt och måste tas ut innan beräknad födsel för att inte riskera komplikationer. Som tur var såg allt perfekt ut och ”Pippi” låg precis på kurvan för normalvikt – 2 kilon, så skönt och vi kunde pusta ut. Jag som tänkt mig en liknande ultraljudsbild som den vid vecka 18 blev smått chockad över att bebisen (pga sin naturliga storlek) inte får plats på själva bilden. Istället fick vi se två ögon tittandes mot oss, häftigt!

I veckan var vi förbi hos en vän, där jag sa att nu har tröttheten börjat slå till. ”Inte konstigt Louise, du är höggravid och ska föda om ett par veckor ” sa hon och skrattade charmigt. Det fick mig verkligen att haja till, att ja, just ja, det är faktiskt snart!

Just denna insikt har fått mig att börja reflektera en hel del över kommande förlossning och om vilka önskemål jag har. Jag kommer skriva ett par inlägg om bebis-prepp och förlossningsönskemål nu när det börjar närmar sig, så räkna med att bloggen får en liten touch av bebis och graviditet framöver. Men nu till dessa veckor som passerat och en liten lägeskoll:

Bebisen
Bebisen är nu ca 45 cm lång och väger runt 2,5 kilo (för 12 dagar sedan vid ultraljudet vägde den 2 kilo) så snacka snabb tillväxtfas i kroppsvikt denna period. Den tar upp större delen av magen och kan blinka, svälja, kissa och flytta sig. Lungorna är nu färdigutvecklade och man brukar säga att det i denna vecka är 90% chans för de bebisar som föds att klara sig. Och den sparkar och far lika vilt som sin storebror. 🙂

Mående
Jag känner att min kropp har gått in i en mer harmonisk och avslappnad fas. Min yogapraktik har fått ett lugnt och skönt flow, där jag ärligt talat passar mig från att öppna upp vissa partier som är kända för att öka den mentala känsligheten – så som höfter och bröst. Det blir så mycket oförklarlig gråt och det räcker med hormonsvallet just nu, så att säga hehe. Jag börjar känna hur min energi har dämpats, jag som annars är en virvelvind ger kroppen stunder av aktiv vila för att det är precis det som behövs. Lyckligtvis har jag inga större krämpor mer än att mina ben har regelbundna och kraftiga muskelkramper nattetid, något som magnesiumet inte hjälper mot längre. Och att det känns obekvämt att ligga raklång på rygg. Sömnen är bra lustig, försöker jag sova direkt när jag lägger mig på kudden så maler tankarna på i 380 km/h i flera timmar, medan om jag tar upp en bok så är det som att ta ett sömnpiller. Så jag läser en hel del denna period, även om jag inte kommer så långt innan mina stora blå slår ihop. Jag känner mig dessutom tröttare på mornarna och eftermiddagarna, jag antar att kroppen jobbar hårt nu sista biten och kanske dessutom då behöver samla energi.

Tankar och känslor
Det är en spännande mix av att varannan dag känna hela kroppen fylld av harmonisk förväntan och längtan – till att dagen efter känna mig vettskrämd vid tanken på att räcka till åt två små liv. Den senare känslan lägger sig snart efter uppkomst, men såklart finns den där som en naturlig outcome av att inte veta hur ens nya liv kommer att se ut om en dryg månad, mer än att det kommer vara förändrat för alltid. Det är en mäktig och lite läskig känsla, även om jag är övertygad om att det kommer gå hur bra som helst genom att bara ta allt som det kommer. Tankarna på förlossningen är enbart positiva, det ska bli så häftigt att få uppleva igen och jag ser verkligen fram emot det (mer om det i kommande inlägg om tankar kring förlossningsplan).

Cravings
Haha, helt plötsligt så längtar jag efter färsk koriander och dammsugare (bakelsen då, ja städverktyget också – jag vill städa varje dag…), två smaker som jag aldrig annars är så mycket för. Så det blir en hel del matlagning med just den färska kryddan. Jag som tror stenhårt på att kroppen skapar sug efter mat vari det finns ämnen som den behöver har funderar starkt på vad som kan tänka sig gömmas i just koriander. Det jag har hittat är att just koriander är känt för att hjälpa kroppen att leda ut metaller och specifikt kvicksilver, spännande.

En annan sorts craving är dofter… Jag kan stå och dofta på eteriska oljor i produktionsstudion i evigheter. Eukalyptus, ylang ylang, lavendel, citron… sååå läskigt gott! Men å andra sidan så gav det uppskov till en ny hudvårdsidé till höst/vintern. Vårt hem blir ständigt städat nu då mitt egengjorda rengöringsmedel (läs mer här om hur du gör ditt eget) doftar ljuuuuvligt av citron och eukalyptus, ah så gott!

GRAVIDVECKA 32

.. Och nu är det mindre än två månader kvar tills vi beräknas bli föräldrar för andra gången, gah! I förra veckan var jag på rutinkontroll hos bm, vilket såg jättebra ut. Jag gjorde även ett diabetestest under hela förmiddagen för att se om min autoimmuna sjukdom har lett till en gömd diabetes, vilket är väldigt vanligt och något man har misstänkt, men icke. 🙂 Enligt överläkaren som jag fick träffa så är det med stor sannolikhet den kost jag äter utan socker, gluten och sparsamt med kolhydrater som gör att jag inte fått diabetes då den maten låter blodsockret ligga jämnt. En av många hälsovinster! la hon till. Det är alltid härligt att möta läkare som förstår hur viktig en renare kost med mycket grönsaker, bra protein och fett är för hälsan.

De senaste graviditetsveckorna har jag pendlat från att ha fruktansvärda sömnsvårigheter, till att öka min magnesiumdos och nu sover som en stock. Jag kissar cirka fyra gånger per natt och vad det känns som hundratals gånger per dag (okej, kanske en liten överdrift). Jag mår förövrigt hur bra som helst, vill gärna sova mer och försöker lyssna in kroppens behov så gott jag kan. Min yogapraktik går förvånansvärt bra, men jag yogar snarare varannan eller var tredje dag denna period. Det känns lagom för min kropp just nu, och jag lyssnar in. En annan sak är att min hjärna definitivt är överhettad med hormoner, vilket gör mig mer disträ och glömsk, något jag försöker känna respekt inför. Att vara gravid är verkligen en kroppslig och mental resa, spännande och krävande! 🙂

Bebisen (som nu går under storebrors arbetsnamn Pippi Långstrump) vill gärna sträcka ut sig därinne, vilket gör att mina revben ibland inte vet vart de ska ta vägen. Det påminner mig om hur lång den lilla faktiskt är nu (ca 44 cm och väger 1,8 kg) och hur långt gångna vi är i graviditeten – så mysigt, häftigt och skrämmande på samma gång. Att faktiskt bli tvåbarnsföräldrar känns verkligen som den absolut största utmaningen i mitt liv. Hittills har jag varit så fokuserad på jobbet, av naturliga skäl, att nylansera något som man brinner för så starkt, sedan leda en yogaresa i Frankrike i månad sex och nu i början av månad åtta leda mitt första egna hälsoretreat här i Sverige känns magiskt. Att få jobba med något så betydelsefullt fyller mig dagligen med positiva känslor, det är jag säker på även gör gott för min bebis! Efter helgens stora hälsoretreat har jag nu semester i två veckor och sedan lugnar tempot ner sig än mer på jobbfronten, då räknar jag med att lägga om min fokus på att boa, mysa ännu med Jonathan och ladda upp mentalt inför bebisens ankomst.

Sida 1 av 2

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén